En gång hade jag en blogg

Det var en gång och den gången var på nittiotalet och då hade jag en blogg. Fast då hette det inte blogg, det hette dagbok på nätet. Alla skulle bli nåt med media, förutom jag som skulle bli popstjärna. Det korta svarta håret var på utväxt, och läste tidningen Darling. I deras nätupplaga fanns delen Kära Dagbok. Det var mitt första möte med bloggar - men som sagt, då hette det dagbok på nätet. Det var några olika tjejer som skrev, men den jag kommer ihåg mest var Isabell. Hon hade chinos och långärmade t-shirts, hästsvans med rockabillylugg och åt Chupa-Chups. Åh vad jag gillade Isabell! Hon skrev utlämnande om sitt liv, om sina killar och källaren som hon bodde i. Om arbetet på ett mediekontor (det här var på nittiotalet, kom ihåg det), och hon var min definition av cool! Med Isabell som förebild hade jag, som sjuttonåring, alltså också en dagbok på nätet. På den tiden fanns inte de lättillgängliga program som finns nu - ville man ha något fick man vackert göra det själv. Så jag googlade (fast jag googlade inte, för google var inte uppfunnet ännu, jag använde mig av AltaVista, som var nittiotalets bästa sökmotor) fram html-koder för dummies, och efter timmars knåpande hade jag en alldeles egen hemsida, komplett med två blinkande älgbilder (återigen, det här var på nittiotalet, varken förutstättningar eller estetik var desamma som idag). Och på min alldeles egna hemsida, med mina alldeles egna (hrm, ärligen tjuvstulna) älgar hade jag min dagbok på nätet. Min första blogg. Jag minns inte hur det slutade, antagligen tröttnade jag och stängde ner sidan för gott en dag.

Sen blev det tvåtusental och det blev tvåtusenfem och plötsligt var bloggandet hett hett hett. Jag läste Ebba och Linda och Virtanen och Mamma Mu och Silverfisken och En Svensk Bridget. Och jag tänkte att jag vill också, jag kan också. Så jag började blogga. Igen. Den här gången var det inte lika krångligt, istället för att själv behöva koda ihop en hel sida räckte det med att starta ett Blogspotkonto. Och jag skrev och jag skrev och jag var utelämnande och visade upp mig själ och en dag kände jag n e j och sparade ner de texter som var viktigast, som jag var mest nöjd med, och sen klickade jag i rutan ta-bort-blogg. Men jag ville skriva mer, och efter att handledaren för min c-uppsats i litteraturvetenskap sagt att jag hade talang, att jag borde skriva, startade jag igen. Inte lika naket, inte lika självutlämnande, men nästan. Kort därefter träffade jag han som sen skulle bli Herr Fästman, och plötsligt kändes det inte okej längre. Han var speciell, vi var speciella, och jag ville inte hänga ut det vi hade. Så jag klickade i rutan ta-bort-blogg. Igen.

Och nu är det nu. Det är juli, det är tvåtusennio, och jag är ensam hela dagarna och jag har tråkigt. Och jag behöver skriva, jag måste skriva. Annars blir jag tokig. Så jag skriver, i en blogg. Kanske en dagbok på nätet. Utan outfits.