En gång hade jag en blogg

Det var en gång och den gången var på nittiotalet och då hade jag en blogg. Fast då hette det inte blogg, det hette dagbok på nätet. Alla skulle bli nåt med media, förutom jag som skulle bli popstjärna. Det korta svarta håret var på utväxt, och läste tidningen Darling. I deras nätupplaga fanns delen Kära Dagbok. Det var mitt första möte med bloggar - men som sagt, då hette det dagbok på nätet. Det var några olika tjejer som skrev, men den jag kommer ihåg mest var Isabell. Hon hade chinos och långärmade t-shirts, hästsvans med rockabillylugg och åt Chupa-Chups. Åh vad jag gillade Isabell! Hon skrev utlämnande om sitt liv, om sina killar och källaren som hon bodde i. Om arbetet på ett mediekontor (det här var på nittiotalet, kom ihåg det), och hon var min definition av cool! Med Isabell som förebild hade jag, som sjuttonåring, alltså också en dagbok på nätet. På den tiden fanns inte de lättillgängliga program som finns nu - ville man ha något fick man vackert göra det själv. Så jag googlade (fast jag googlade inte, för google var inte uppfunnet ännu, jag använde mig av AltaVista, som var nittiotalets bästa sökmotor) fram html-koder för dummies, och efter timmars knåpande hade jag en alldeles egen hemsida, komplett med två blinkande älgbilder (återigen, det här var på nittiotalet, varken förutstättningar eller estetik var desamma som idag). Och på min alldeles egna hemsida, med mina alldeles egna (hrm, ärligen tjuvstulna) älgar hade jag min dagbok på nätet. Min första blogg. Jag minns inte hur det slutade, antagligen tröttnade jag och stängde ner sidan för gott en dag.

Sen blev det tvåtusental och det blev tvåtusenfem och plötsligt var bloggandet hett hett hett. Jag läste Ebba och Linda och Virtanen och Mamma Mu och Silverfisken och En Svensk Bridget. Och jag tänkte att jag vill också, jag kan också. Så jag började blogga. Igen. Den här gången var det inte lika krångligt, istället för att själv behöva koda ihop en hel sida räckte det med att starta ett Blogspotkonto. Och jag skrev och jag skrev och jag var utelämnande och visade upp mig själ och en dag kände jag n e j och sparade ner de texter som var viktigast, som jag var mest nöjd med, och sen klickade jag i rutan ta-bort-blogg. Men jag ville skriva mer, och efter att handledaren för min c-uppsats i litteraturvetenskap sagt att jag hade talang, att jag borde skriva, startade jag igen. Inte lika naket, inte lika självutlämnande, men nästan. Kort därefter träffade jag han som sen skulle bli Herr Fästman, och plötsligt kändes det inte okej längre. Han var speciell, vi var speciella, och jag ville inte hänga ut det vi hade. Så jag klickade i rutan ta-bort-blogg. Igen.

Och nu är det nu. Det är juli, det är tvåtusennio, och jag är ensam hela dagarna och jag har tråkigt. Och jag behöver skriva, jag måste skriva. Annars blir jag tokig. Så jag skriver, i en blogg. Kanske en dagbok på nätet. Utan outfits.

Det är dag tre

Det är dag tre, och jag bloggar. Det blir inget foto på dagens outfit idag heller. Det här är ingen sån blogg. Istället blir det lite mer gnäll om hur tråkigt det är att inte ha ett arbete att gå till. För det är sanningen. Jag har tråkigt. Det är säker välbehövligt (jag är fortfarande inte helt nedvarvad efter vårenvinternhöstenförrasommaren, låg vaken halva natten med en stor värkande stressklump i magen), men det är likväl tråkigt. T r å k i g t. Från att ha varit i ett sammanhang med i runda slängar 200 personer runt omkring mig, är det bara jag hemma. Jag, mina tankar, en och annan panikattack, och så katten of course. Fina lilla katten. Hon hade precis en nära-kattupplevelse, med lite hjälp från en grön vattenkanna som blåste omkull i precis rätt ögonblick kom hon ur on top. Fina lilla gosekatten. Hon har parkerat sig i en av vinbärsbuskarna. Ibland kommer hon ut för att säga hej, i den lena pälsen sitter det fast en massa klistriga vinbärsfrön. Fina lilla gosemissekatten.

Det är dag tre, och jag har en blogg.

Enniaioke, aioke, aioke enni

P3-musik står på i bakgrunden. Repris från nån vecka sen, ett hyllningsprogram till Michael Jacksons ära. Tidiga Jackson 5-hits varvas med the King of Pop. Jag nynnar med i låtarna, de flesta kan jag. Eller, jag trodde det i alla fall. För det som kommer ut är inte ord, det är... Ljud. Jag vet var bryggor leder över i refränger, och jag vet var konsonanter bryter av stavelser och vokaler. Men vad de betyder? Ingen aning.

Onomatopoetiskt, skulle man kanske kunna kalla det. Fast varför det, kalla istället saker vid dess rätta namn.

Så.

Barnengelska.

Just så.

The Michael Scott Director's Cut

Jag vet inte varför, men varje sommar är det samma sak. Jag och Herr Fästman fastnar djupt nere i ett beroende som inte går att stoppa. En best vaknar till liv och kräver föda, ett bottenlöst hål måste fyllas, och... Ja. Okej, en till: mycket vill ha mer. För två år sen frossade vi i Entourage. Det är en fin gräns mellan att tycka om någonting och att bli helt besatt av det, och jag är ganska säker på att vi gick över den där gränsen med just Entourage. Strunt samma. Förra sommaren fullständigt knarkade vi Twin Peaks. Två junkies uppkrupna i soffan, med varsin kudde framför näsan när det blev för läskigt. Neddragna persienner, utan att säga ett ljud till varandra. Fyra ögon fastklistrade på tvn. Och så musiken. Körsbärspaj och Special Agent Dale Cooper som säger att Harry, you're all right! Lyckliga lyckliga du som ännu inte har sett Twin Peaks. Du har något fantastiskt att se fram emot.

Anyhoo. Den här sommaren är det The Office som gäller. Amerikanska versionen, det brittiska originalet är söndertittat för länge sen. Jag kan villigt erkänna att jag var skeptisk till en början. Var avogt inställd - varför göra en ny version av något som är så brilljant? Men shame on me, för den amerikanska versionen har något som jag inte riktigt minns från den brittiska. Där den brittiska versionen har en mer subtil, svartare humor, är den amerikanska mer rakt på, mer haha funny. Dessutom har den en värme som i alla fall inte jag minns från den brittiska. Titta här får du se.

Det är dag två, och jag har fortfarande en blogg

Det är dag två, och man bloggar fortfarande. Fortfarande. Ännu dag två. Jag har flyttat ut i trädgården, tittar på katten som klättrar i grannens äppelträd, lyssnar på fåglarna. Ibland är det svårt att förstå att vi bor mitt inne i stan, i en av de centrala delarna. För det är idylliskt och lummigt, och katten kan klättra i äppelträd, och jag kan sitta på en tröja på vår egen (okej, inte helt egen, men just nu känns den som vår bara vår för ingen annan i huset är hemma) gräsmatta och bara andas. Katten hoppar i trädet. Hon hoppade i min kaffekopp tidigare i förmiddags, aldrig har ett djuransikte förmedlat samma känsla av att vara kränkt som katten gjorde när hon stannade upp. Tre ben i backen, en tass i luften. Och så blicken. Blicken som säger att vad i hela fridens namn gör den där ljumma bruna vätskan på min, på m i n, tass? Vavava? Min! Tass! Innan jag hann få ut henne till badrummet för att tvätta lilla tassen ren, gjorde hon detsamma. Tvättade sig, alltså. Jag vet inte om det är hittepå från min sida, eller om katter påverkas på samma sätt som människor av koffein, men jag tycker nog att hon var vildare än vanligt efter tvättningen. Så nu är vi ute. Katten, nu under grannens altanbord, och så jag. Det har varit så ett tag nu, snart en månad. Min längsta sammanhållna ledighet sen... Gymnasiet? Och längre kommer det att bli. Jag börjar jobba första oktober. Det är om tio veckor. Vore jag nitton och hade jag pengar, skulle jag kanske backpacka mig igenom sydostasien. Men jag är tjugoåtta och är flygrädd och hatar att inte kunna duscha och att inte veta exakt vad som väntar varje dag och jag har amorteringar och Herr Fästman som jag inte vill vara ifrån och jag har katten, katten som inte syns när hon smyger på grusplanen vid garagen. Och jag tänker att det här är hemma, och jag behöver inte sydostasien men jag behöver något att göra på dagarna för det här gör mig vansinnig! Och jag tänker att det är väl en väldans tur att jag har en blogg så att jag kan få ur mig alla dessa viktiga och stora känslor. Om en katt med en tass som luktar kaffe. Om ett äppelträd och en gräsmatta. Det är dag två, och jag har en blogg.

Öppet brev till Britney Spears

Fina Britney,
Ikväll uppträder du i Stockholm. Jag kommer inte att vara där, jag kommer vara hemma och titta på tv och klappa på katten och prata med Herr Fästman. Men jag kommer att tänka på dig.

Vi har upplevt mycket tillsammans, du och jag. Kommer du ihåg när du slog igenom? Tofsarna, det rågblonda håret, dansen... Jag hade precis fått bort de sista resterna av den svarta färgen, och var rödhårig igen. Jag hade fortfarande ganska kort hår, och var i hemlighet avundsjuk på din solbrända California look. Du vet videon till Crazy? Där du och hon från Sabrina tonårshäxan är servitriser? Fint. Så fint.

Jag minns ett reportage i Cosmo, där du talade ut om din mest romantiska date med Justin. Du var så fin på bilderna, jag kan fortfarande se dem framför mig. Vi är ju lika gamla, du och jag, och när det tog slut mellan dig och Justin blev jag ledsen över att showbiz finaste, Amerikas sockerhjärtan, inte klarade det. Och det blev ju så smutsigt! Videon till Cry me a river, där Justin insinuerade att du varit otrogen, och att det var därför det tog slut. Och du var så ledsen. Grät i tv. Var det där man började förstå att du är människa? Ingen docka, ingen produkt. En människa.

Jag kommer ihåg när man såg de första paparazzibilderna på din första tatuering, den där tingelingfiguren i svanken. Visste du redan då vad som skulle hända, hur det skulle bli när du gjorde de andra tatueringarna, som de där läpparna?

Vet du hur många gånger jag har sjungit karaoke till dina låtar, vet du det? Särskilt Stronger, den gillar jag bäst. My loneliness ain't killing me no more, och du är bäst bäst bäst Britney, hör du det? Lycka till ikväll, inte för att du behöver det. Cirkusen är i stan, och du kommer att vara underbar. Det vet jag.

Många kramar,
Kakan

Designer Shoes

Man har inte så mycket att göra på dagarna. Så man tittar på tv. Men det finns inte så mycket att titta på. Så man tittar på det urusla programmet Doctors på fyran. Idag handlar det om vad man gör för att bli snygg snyggare snyggast. Man kan ha plåster i ansiktet, som liksom stramar upp. Man kan bleka sina pigmentfläckar. Och man kan slipa benen. Skelettet, alltså. "Många kvinnors fötter passar inte i designer shoes" säger mannen på tv. Och då är det ju jättebra att man kan slipa ner benen i fötterna så att de blir lite mindre. Lite nättare. Så att de passar i designer shoes. På tv får vi följa en kvinna som ska slipa sina fötter. För hon jobbar med mode och ä-ä-älskar designer shoes. Men hennes normalbreda fötter får inte plats i designer shoes. De får plats i löparskor, men inte i designer shoes. Man får se när hon springer på löpbandet. Spring spring i löparskor. Löparskor, utsläpptmittbenatnyplattathår och nattklubbssminkning. För kvinnan på tv ä-ä-älskar mode, och om man gör det kan man inte springa osminkad i hästsvans. Det tycker i alla fall inte hon. Sen går kvinnan till farbror doktorn, och han lägger ett snittelisnitt i foten. Sen tar han fram borren och sliperislipar lite. "Det som ryker är inte rök, det är bendamm," säger han. Och det går ett sus genom publiken. Sen syr han ihop foten, och kvinnan blir omplåstrad och ipetad dubbla värktabletter. Sen sitter kvinnan hos panelen och visar sina blåmärken och är lycklig för om bara ett par veckor, då kommer hennes fötter att få plats i designer shoes. Hon skrattar och är glad, för nu har hon slipat fötterna och då får de plats i designer shoes och för en som ä-ä-älskar mode är det viktigt. Jätteviktigt. Och ungefär där får jag nog, stänger av tvn och går ut i köket. Tänker att jag precis fått nytt perspektiv på saker och ting, och nya perspektiv ska man vara tacksam över. Och jag tänker att jag aldrig, aldrig a l d r i g ska måla mina tånaglar Burberryrutiga.